Åter till Tbilisi via Gelati och Georgiens första universitet

Ännu en dag med strålande väder, solen bara vräkte ner. Vi skulle nu återvända till huvudstaden och vårt tidigare hotell, Irmeni. Det fanns dock tid för en liten promenad i omgivningarna. Det är lätt att förundras över de olika typerna av utomhustrappor och altaner samt förfasas över hur det såg ut med elsäkerheten med ledningar kors och tvärs. Det såg helt okontrollerat ut.

Gruppen kom lyckligt iväg dock först en liten avstickare till Gelati. Nej, det var ingen italiensk glassbar utan ett kloster, tillika Georgiens första universitet, grundat 1106 av David Byggare (1089 – 1125), först som akademi. Allt kretsade dock kring klostret, biskopsstolen och Mariakyrkan, med alla dess fresker.

När vi var där firades Jungfru Marie bebådelse, så vi var inte direkt ensamma i kyrkan. Många av de övriga besökarna var traditionellt klädda, de flesta i svart, men även modernare utstyrslar fanns. Barnen såg ut som små dockor.

Åter till David Byggare. Han var son till en kraftlös kung och begärde att fadern skulle abdikera, vilket skedde. Han tog sedan över makten med den äran. Han hade själv fått sin utbildning vid Gelati och skattade den högt. Han satsade därför på att bygga en akademi, en av de äldsta i Europa, efter grekisk förebild. Han kastade ut seldjukerna, en turkisk dynasti, ur Georgien, befriade Tbilisi och flyttade huvudstaden dit.

I den undervisning som bedrevs på Gelati började man alltid dagen med ett glas vin för att skärpa sinnena. Det påstods att detta var förklaringen till att vi inte såg några berusade i landet – att man lärt sig umgås med alkoholen. Vinet ska även ha varit förklaringen till de georgiska krigarna mod och förslagenhet. Detta till skillnad från fienden, som oftast var muslimsk och därför använde helt andra droger, vilka hade en förslöande effekt. Fienden försökte därför oftast bränna ner alla vinodlingar vid invasioner. David Byggare önskade bli begravd i stigluckan till Gelatiklostret för att kunna känna stegen av varje student, som kom dit för att insupa kunskap, och glädjas däråt. En vacker tanke.

David Byggare gravsten

Efter stoppet vid Gelati startade återfärden till huvudstaden på allvar. En miljö, som vi inte har i Sverige är alla stånd efter vägarna, där man säljer det, som produceras i bygden. På den här etappen var det bröd. Vi avnjöt en speciellt bröd, fyllt med mjuka, vita russin och honung, och sedan bakat på traditionellt sätt i lerkrus. Det var tyst i bussen under en lång stund medan vi njöt av denna godsak.

Vi frapperades åter av skillnaden i klimat mellan västra och östra sidan av Lichi. Vi kunde nu notera att påskliljorna knoppades på östra sidan och att grönskan kunde anas. En mil innan vi kom fram till Gori fanns en ”Agromarket”, där det fanns plats för torghandel under tak. En del frukt inhandlades – ett enstaka äpple gick dock inte att köpa, endast kilovis. Strax därefter stannade vi vid ett varuhus där det även fanns en taverna och snygga toaletter. Vi inhandlade och inmundigade vår lunch, kexchoklad och öl. Nyttigt och näringsrikt!

Medan vi avnjöt den och det härliga solskenet såg vi en man, som vankade omkring på parkeringen. På tröjan hade han texten ”Doctor” och därunder i mindre stil ”Emergency”. Det visade sig att han arbetade i ett fredsprojekt för EUMM, The European Union Monitoring Mission. Det är ett av EU finansierat projekt för hantering av konflikter, bland annat i Georgien. Han var läkare, kirurg, som vid sidan av sitt ordinarie arbete hade detta uppdrag. Han var utbildad i Tbilisi och även ett par år i Kiev. Han väntade på sina partners, som visade sig vara en svensk kvinnlig polis och tvåbarnsmor, som hade tagit med sig barnen, 3 och 1 år gamla, och sin föräldraledige man på det sex månader långa uppdraget. Vi hade knappt hunnit börja prata med dem förrän ytterligare två ur samma grupp från EUMM kom fram till oss. Ännu en av dem visade sig vara svenska. Hon var beredskapssamordnare på länsstyrelsen i Västerbotten. Den fjärde var även han georgier. Oväntat möte såhär långt borta från ära och redighet – samtidigt blev jag lite stolt över mitt hemland, som verkar för freden så påtagligt.

Det blev lite prat i bussen efteråt och resan tillbaka till Tbilisi gick i ett nafs. Vi släpptes av vid ”gamla stan” och fick ströva fritt ett par timmar. Vi storhandlade. Det blev en flaska rödvin och ett par vykort samt ytterligare ett par ”godisljus”. Vi lyckades till och med få tag på ett par frimärken till vykorten, vilket tydligen var en bedrift. Någon brevlåda att stoppa dem i lyckades vi dock inte hitta. Vi fick höra att man köper frimärken och postar brev och annat dylikt på postkontoren, vilka det är glest mellan. En påtaglig kvarleva från sovjettiden?

När detta väl var avklarat så slog vi oss ner på en uteservering och förfriskade oss med en drink och ett glas vitt vin. Åter till hotellet, där vi nu fick ett lite bättre rum och också hann pusta ut ett par minuter innan det var dags att åka till en typisk georgisk restaurang med sång, musik och dans, även dessa konstarter med georgiskt stuk. Maten var åter utsökt men vi saknade variationen. Men varför klaga, det smakade gott, var vällagat med flera olika rätter och inte minst rikligt. Den, som gick hungrig från det bordet, den bör skämmas eller i vart fall skylla sig själv. Efter dagens många intryck var nog de flesta av oss dödströtta och somnade säkert ovaggade.