Spännande att se grott-staden i Vardzia

Den här dagens upplevelser i Georgien började i södra delen av landet. Vi hade sovit en natt i Vardzia och efter en välbehövlig dusch packade vi våra väskor och strövande en stund i omgivningarna, ner till älven och upp på sluttningarna, för att sedan avnjuta en härlig frukost.

Innan vi klev ombord på vår bekväma buss inhandlades fyra kilo potatis, som delades upp på ett antal intressenter i bussen. Av frukosten behagligt styrkta åkte vi de få kilometerna till grott-staden i Vardzia, som räknas som världsarv.

Den byggdes till största delen under 1100-talets senare del men påbörjades långt tidigare. Som mest bodde där ungefär 30 000 människor. Grottorna har tjänat som skydd i ofredstider för omkringliggande områden.

Det är ett gigantiskt grottsystem med bland annat en kyrka, tillägnad Jungfru Marie uppståndelse. Den har fantastiska fresker, som vi dock inte fick se. Efter en olyckshändelse nyligen har freskerna blivit förorenade av sot, vilket hotar att förstöra dem om luften blir för syrerik. Restaurering pågår och är en kapplöpning med tiden.

I övrigt raserades 2/3 av grottsystemet 1283 vid en jordbävning. Det som nu fanns kvar var imponerande nog. Vi vandrade runt här, några mer än andra, och utforskade en del av systemet. Vi var dock noga med att inte störa de munkar, som åter lever ett klosterliv där.

Grottsystemet gick genom berget ut på den sydvästra sluttningen, där man förr hade stora vinodlingar. Vinet lagrades sedan i speciella grottor. Man hade ordnat med ventilation, självdrag, vattentillförsel och avlopp. Själva staden är huggen ur kalkstensberget för hand.

Sammanlagt har man räknat till nitton etager, alla med förbindelse till varandra. Ett osannolik fascinerande ställe – fantasin triggas onekligen. Här har människor levt i tusen år och satt sina spår. Trapporna var delvis hårt slitna dels av fötter men även av rinnande vatten. Det finns i området ytterligare liknande städer, som väntar på utforskning.

Vi fortsatte vår minst sagt innehållsrika rundresa i Georgien på bilvägen och passerade åter Akhaltsikhe och kom fram till Borjomi, där vi gjorde halt för att titta på den söta staden kring den kända brunnen. Vi smakade på det svavelhaltiga vattnet och associationen var snarast ruttet ägg. Men å andra sidan – varför skulle det inte vara hälsosamt? Vi föredrog dock vatten på flaska av en sort, som bryggs på bryggeri. Denna dryck intogs tillsammans med yoghurt och bröd i den lilla stadens park. Ja, vi kompletterade denna lunch med lite godis också. Det sägs ju vara bra mot lågt blodsocker.

Efter denna avstressande paus, där vi även hann se en fascinerande gång- och cykelbro och stadens järnvägsstation både utan och innan och varit åsyna vittnen till några lokala förmågor, som satt och spelade backgammon, var det dags att äntra bussen. Vår storrökande chaufför var en ivrig åskådare och hade säkert gärna deltagit i spelet.

Nu fick han i stället snällt sätta sig i sin buss och föra det väntande svenska sällskapet vidare mot Kutaisi. Färden gick fortsatt tillbaka samma väg, som vi kommit, dock inte ända till Gori utan i Khashuri vek vi av i västlig riktning.

Snart var det dags för en tunnel genom en lägre bergskedja, Lichi eller Surami, som går i nord-sydlig riktning, mellan Stora och Lilla Kaukasus, för att slippa köra över Rikoti-passet på 1441 meters höjd. Bergskedjan delar Georgien i en västlig och en östlig del. Ett helt annorlunda klimat visade sig på andra sidan tunneln. Här hade våren kommit mycket längre.

Bladen på träden var under utveckling, påsk- och pingstliljor blommade och gräset såg mycket frodigare ut. Även landskapet öppnade sig till en slätt när vi väl kommit ner från berget. Vid ett kort stopp efter tunneln för blåstömning höll vi på att få en fripassagerare. En hund tittade längtansfullt in i bussen.

Vi for ner genom resten av dalen från tunneln och här hamnade vi i krukmakarnas härad. Otroliga mängder krukor av alla de slag och även en del rena prydnadsföremål. Amforor i olika storlekar för vin, tunnliknande kärl för brödbakning och olika typer av matlagnings-, förvarings- och dryckeskärl.

Kutaisi hägrade och nåddes också snart. Staden vid Rionifloden har 200 000 invånare. Efter att framgångsrikt fört bussen uppför några backar och in på smala gator i något, som får betecknas som villakvarter, lyckade vår eminente chaufför backa in bussen framför hotellet på ett uppenbart omöjligt sätt. Spontana applåder från oss resenärer mottogs tacksamt ända tills det uppdagades att det var fel hotell, vårt låg två hus bort. Bara att köra ut igen och göra om manövern vid rätt hotell, vilket även det gick bra.

Hotellet var mycket bra med trevligt rum. Denna natt var det inte mycket, som kunde störa oss – sömnen blev god.